Utsänd i Liberia: från fredsprocess till krig mot ebola

– Koordinering och tydligt ledarskap. Situationen i Liberia är väldigt allvarlig och många aktörer vill hjälpa till. Pengar är i nuläget inte det stora problemet utan det som behövs är material, ambulanser, sjukhus, isoleringscenter och framför allt människor som besitter kunskap om hur ett ebolautbrott kan begränsas. Ett stort problem är också att delar av lokalbefolkningen inte erkänner att ebola existerar. Hälsoarbetare har blivit attackerade för att de vill ge vård, och de som är ansvariga för att desinficera hus efter att någon i hushållet har avlidit av ebola har blivit anklagade för att “spreja ebola”. Utan ett erkännande från lokalbefolkningen i sin helhet är det otroligt svårt att stoppa utbrottet.

Hur har omvärlden hanterat utbrottet tycker du?

– När omvärlden började förstå att ett mer omfattande ebolautbrott var ett faktum, var reaktionen först att isolera de drabbade länderna i Västafrika istället för att ge mer stöd. Därför tog det lång tid innan hjälpinsatser började nå fram. Eftersom ett ebolautbrott av denna magnitud är något helt okänt både för FN, internationella aktörer och inte minst de drabbade länderna själva, har det tagit lång tid att upprätta funktionella koordineringssystem. Att förbättra koordineringen är något man fortfarande arbetar väldigt intensivt med.  

Hur hanterar Liberias hälso- och sjukvårdssystem utbrottet?

– Många hälso- och sjukvårdsarbetare har dött av ebola eftersom de inte har haft tillgång till skyddsutrustning. Detta har givetvis slagit hårt mot övrig sjukvård och många fler människor dör nu av sjukdomar som är relativt lätta att bota i normala fall, som malaria, eftersom det varken finns tillräckligt med sjukvårdspersonal eller sjukhus som kan ta emot övriga patienter.

Påverkar ebolaepidemin också Liberias långsiktiga utveckling?

– Epidemin slår otroligt hårt mot Liberias utveckling. Det är bara drygt tio år sedan det brutala inbördeskriget tog slut och Liberia har under denna relativt korta period försökt bygga en fungerande stat, utan att egentligen ha löst grundproblemen bakom konflikten. Ebolaepidemin hotar det relativt sårbara säkerhetsläget och om åtgärder inte vidtas omedelbart riskerar staten att återigen falla samman. I värsta fall kan det leda till ytterligare ett inbördeskrig.

Är du inte rädd?

– Personligen är jag inte alls rädd för att bli smittad av ebola. Jag vet hur jag ska skydda mig och vad jag ska undvika. Det mest påfrestande har varit alla rykten som lätt uppstår i en pressad situation, och den överhängande risken att bli isolerad här. Det återstår nu endast två flygbolag som flyger till och från Liberia. Ett tag såg det ut som att vi skulle bli helt isolerade.

Hur kan Sverige och det internationella samfundet bäst stödja arbetet för att stoppa ebolautbrottet?

– Först och främst, isolering av de drabbade länderna är inte lösningen på problemet. De drabbade länderna måste kunna interagera med omvärlden ungefär som tidigare för att ebolautbrottet inte ska få oönskade sidoeffekter.

Det är otroligt viktigt att så snabbt som möjligt börja planera för ett Liberia ”post-ebola”. Omvärlden måste stå redo att stötta Liberia och hjälpa landet att undvika ett nytt inbördeskrig. Stöd till statsapparaten måste ges kontinuerligt även under själva ebolautbrottet. Eftersom utbrottet har utmanat Liberias säkerhetsläge, måste man titta på hur landets säkerhetsinstitutioner arbetar och se till att de är närvarande runt om i hela landet för att snabbt kunna svara om det uppstår incidenter.

Som en av de största givarna till Liberia ligger det så klart i Sveriges intresse att investeringarna i landet inte ska vara förgäves, framför allt inte stödet till statsapparaten. Därför bör vi fokusera även långsiktigt. Det är också omvärldens ansvar, inklusive Sveriges, att informera sig om hur ebola sprids och hur man förhindrar en epidemi. Genom att sprida felaktig information skapas mycket oro, och rädsla är ett av de största hoten.

Hur ser vardagen ut för er som arbetar i Monrovia just nu?

– Tyvärr är det många vänner och kollegor som har lämnat Liberia. Den ventil man vanligen har, finns inte kvar i samma utsträckning. Restauranger är öppna men har få besökare, barer och klubbar har stängt ner eftersom det är utegångsförbud från klockan 23 på kvällen. Lyckligtvis är det inga problem med att få tag på mat och andra varor i butikerna.

Vi träffar våra nationella partners allt mer sällan eftersom alla icke nödvändiga möten ska undvikas, nästan all kommunikation sker via telefon eller mail. Det går bra, men det känns att man sällan lämnar kontoret under arbetsdagen. Så fort vi går in i UNMIL:s stora byggnad testas vi för feber, och all personal har fått handsprit och uppmanas tvätta händerna så ofta som möjligt. Jag och min colombianske partner var nyligen hemma i Sverige på semester. Jag har nog aldrig någonsin njutit så mycket av Sverige. Att kunna röra sig fritt och känna sig trygg vart man än går är otroligt underskattat.

Hur ser du på utvecklingen under det kommande halvåret?

– Tyvärr tyder allt på att antalet fall av ebola i Liberia kommer att öka explosionsartat inom det närmaste halvåret. Men mer hjälp är på väg. Till exempel sätter FN upp en speciell ebolainsats i Ghana, som ska stötta alla de drabbade länderna. Efter att den första chocken har lagt sig märks det nu att människor har börjat leva så normalt det bara går att göra. Det är ett positivt tecken.