Sara Isman  

”Att gå tillbaka in i fängelset för att rösta – det säger något om hur mycket rösträtten betyder.” 

Så kom jag äntligen iväg på mitt första uppdrag som valobservatör – långt efter att jag gått utbildningen och blivit antagen till observatörsbasen. Det blev Albanien, ett land jag bara besökt en gång tidigare och fortfarande visste ganska lite om. Den insatsförberedande utbildningen var matnyttig och läslistan lång. Whatsapp-gruppen som startades efter utbildningen fylldes med länkar och artiklar. Nervositeten ökade. Skulle jag klara det här? 

Men så kom materialet från insatsen; välskrivet, intressant, och upprepande. Men upprepning är ju, som man säger, kunskapens moder. När jag väl anlände kände jag mig faktiskt förberedd. På bussen från flygplatsen hamnade jag bredvid en erfaren observatör – en gammal räv – och insåg till min lättnad att jag snappat upp något denne missat: att vi inte skulle till huvudstaden, utan till ett ort vid kusten. 

När vi fick utrustningen kom nervositeten tillbaka. Jag fick den smarta telefonen, inte Nokian. Hjälp, tänkte jag – tror de att jag är den rutinerade i teamet? Lyckligtvis hade min partner några uppdrag bakom sig och vi klickade direkt. Vi tilldelades Gjirokastër som vårt område, en stad på Unescos världsarvslista, med bysantinska stenhus och diktatorn Hoxhas födelseort. 

Tillsammans med vår kunniga chaufför, som hade både lokalkännedom och ett stort kontaktnät, tog vi oss an vårt uppdrag. Han noterade att en av vallokalerna låg i ett fängelse – något som våra långtidsobservatörer (så kallade LTO:er) hade missat. Först blev vi inte insläppta, men när vi kom tillbaka dagen därpå välkomnades vi in. Det visade sig vara den mest välorganiserade vallokalen vi besökte, med en kunnig och välinformerad valkommission. Men det som verkligen stannade kvar hos mig, det som gjorde starkast intryck, var människorna som kom för att rösta. Många av dem var inte längre intagna, men eftersom de fortfarande stod kvar i fängelsets röstlängd, och ännu inte hunnit registreras på en ny adress, valde de att komma tillbaka. Att man faktiskt går tillbaka in i ett fängelse man har lämnat, enbart för att få rösta, det säger något om hur mycket rösträtten betyder. 

Vallokalerna låg nästan uteslutande i skolor, men många av dem används inte längre som skolor eftersom byarna har tömts på folk som sökt utbildning och arbete utomlands. Lokalerna var oftast inte tillgängliga för personer med funktionsnedsättning. En av skolorna låg vackert belägen högt uppe på en kulle mellan bergen, dit man bara kunde ta sig via en smal, ojämn stig. Vi kände oss som fåren och getterna vi sett under dagen och imponerades över hur många ändå tog sig dit för att rösta. När vi nämnde att vi haft svårt att hitta skrattade de bara – lokalen hade alltid legat där. I en annan vallokal låg affischen med rullstolssymbolen i trappan upp från skolgården. Det hade regnat och affischen hade format sig efter trappstegen – som för att själv påminna om att här kunde man, trots symbolen, inte ta sig upp med rullstol. 

Man får egentligen inte jämföra val, men det är svårt att låta bli. I slutet av dagen kunde min partner nästan lika mycket om det svenska valsystemet som om det albanska. Det här första uppdraget har gett mig många intryck, och jag är övertygad om att det bara är början. Jag vet att det kommer bli fler missioner som valobservatör, och jag vet att jag kommer att återvända till Albanien. 

Linda Fleetwood

”Alla ville göra rätt – trots ett tungrott system” 

Jag tycker att mötet med alla de som arbetade i vallokalerna, från tidig morgon till kväll, var väldigt gripande. De äldre männen långt uppe i bergen som varit med om så mycket. Den yngre generationen som helst inte ens ville nämna tidigare val. Och de stolta operatörerna vid ID-maskinerna, oftast unga kvinnor, som gärna berättade om sin utbildning och hur bra maskinerna fungerade. 

Alla var där för att de ville bidra till demokratin och till sitt land. Nästan alla tog emot oss med öppna armar och ville göra allt rätt. 

Det var också fint att se den skämtsamma jargongen på räkningscentret mellan representanter från DP (demokratiska partier) och SP (socialistiska partiet). Jag minns att jag frågade en ansvarig från DP var toaletten låg. Han svarade högt, med glimten i ögat: ”Där allt dåligt ligger – till vänster.” Alla skrattade hjärtligt. 

Jag upplevde att alla verkligen ville göra rätt, men det byråkratiska systemet med många papper gjorde det tyvärr lätt att råka göra fel. 

Min kollega och jag, båda korttidsobservatörer (så kallade STO:er), var ensamma observatörer i Himarë, och det var vår fantastiska tolk och vår lugna chaufför som gjorde upplevelsen så fin. Jag är bara så tacksam över att ha fått vara en del av detta. 

Noelle Rossnahan 

”Konsten berättade om landets sår” 

En av de mest välordnade och strukturerade vallokaler vi besökte låg i ett konstgalleri i Saranda. Dagen före valet fick vi en rundtur av galleriets ägare, som visade både albansk och internationell konst. Det verk som berörde mig mest var en skulptur av en man med öppna sår – en stark gestaltning av den smärta och det lidande som konflikten i Albanien fört med sig. 

Innan valarbetet drog igång hann vi med en stunds vila på en strand, intill en tidigare militärbas ute på en ö. En kort paus i stillhet, före det som skulle bli en intensiv dag. 

Under rösträkningen var vi på plats i Saranda där vi observerade processen. Även polisen var på plats. Det var en livfull och intensiv upplevelse – både lärorik och full av intryck. 

Johan Tejpar 

“Giro d’Italia märktes mer än valet” 

I vanliga fall är det tydligt att ett val är stundande; väggarna brukar vara täckta av affischer med partier och kandidater, det hålls torgmöten, människor delar ut flygblad och informationsmaterial. Men i Albanien såg jag nästan inget av det. Det gick förmodligen att vistas där som turist hela valdagen utan att ana att det pågick ett parlamentsval. 

Däremot var det omöjligt att missa att Giro d’Italia passerade genom Vlorë just den dagen. Den uppståndelsen gick inte att ta miste på, inte ens för oss som var där för att observera valet. 

Och inne i vallokalerna var det lugnt. Det var långt ifrån rusning, särskilt under förmiddagen då det främst var äldre väljare som kom. Många var fint klädda, och det kändes som att dagen verkligen betydde något för dem. Flera hade levt under kommunistregimen, då valen saknade verklig valfrihet, och det märktes att dagen bar på särskild betydelse. Rätten att rösta fritt är fortfarande något som värderas högt – särskilt av dem som minns hur det en gång var. 

Efter lunch sjönk medelåldern bland väljarna något, men jag blev ändå inte förvånad över att valdeltagandet i Vlorë – ett starkt fäste för Socialistpartiet – stannade vid drygt 30 procent. Det verkade som att de stora politiska skiljelinjerna saknades. En av de mest framträdande frågorna var det framtida medlemskapet i EU, men båda de stora partierna stod bakom det. Det märktes även i det vardagliga – euron var brett accepterad och den albanska flaggan syntes ofta tillsammans med EU:s. 

Den enda stund då temperaturen steg en aning var under rösträkningen, som drog igång först några timmar efter midnatt och följdes noggrant av både partirepresentanter och observatörer. 

Sammantaget var det ett stillsamt, ibland nästan sömnigt val – men inte desto mindre viktigt. Det är en del av Albaniens fortsatta demokratiska utveckling och väg mot EU-gemenskapen. 

May Ann Ramsay 

”En flagga i vinden visade vägen till vallokalen” 

Vi observerade valet i Elbasan, ett distrikt söder om Tirana där nedlagda industrier och hög arbetslöshet satt tydliga spår. Det märktes särskilt i vallokalerna ute på landsbygden, där resurserna ofta var begränsade. 

En vallokal låg undanskymd ute på ett fält, och vi hittade dit tack vare att den röda albanska flaggan vajade från en tegelpelare i vinden. I en annan vallokal sa personalen att det var tur att det inte regnade – taket var så pass trasigt att det kunde ha rasat in. 

Många vallokaler var inrymda i skolor, men flera låg så svårtillgängligt att vi fick gå sista biten till fots, längs steniga stigar. Inne i skolorna fanns spår av ett starkt engagemang; porträtt av Ismail Kemal, målningar om Albaniens historia och bilder på skolans bästa elever. I en av skolorna blev vi visade runt av en stolt vaktmästare som berättade om skolans projekt. 

Valdagen var intensiv och lång, från tidig morgon till rösträkning långt in på natten och vidare in i nästa dag. Cigarettröken låg tung i lokalen, men utanför var luften frisk, och landskapet vackert.