Kvinnor som tillhört en väpnad grupp är dubbelt stigmatiserade

Avväpning, demobilisering och återanpassning till samhället, som internationellt förkortas DDR, går ut på att skapa stabilitet och ökad mänsklig säkerhet och på så sätt minska risken för att en ny konflikt uppstår. Traditionellt har DDR handlat om män som varit del av väpnade grupper och burit vapen, vilket i många fall lett till att kvinnorna blivit osynliggjorda och diskriminerade.

– De är ganska få kvinnor som deltar i direkt strid i de flesta konflikter. Kvinnorna fyller ofta andra funktioner i väpnade grupper och har uppgifter som går ut på att stödja de stridande med matlagning, sjukvård eller logistik i lägren. Många kvinnor har också tvångsrekryterats som sexslavar ­– i vissa fall till regelrätta fältbordeller, säger Stefan Åström, som är chef för FBA:s program för avväpning, demobilisering och återanpassning av före detta kombattanter.

Men det finns även kvinnor som själva valt att ansluta sig till en väpnad grupp. Motiven varierar och kan förändras över tid. På samma sätt skiftar motiven till att lämna en väpnad grupp. FARC-gerillan i Colombia bestod exempelvis till cirka en tredjedel av kvinnor, och för många av dem var den väpnade kampen ett slags frigörelse från en traditionell och förtryckande hemmiljö som gav dem möjlighet att få en annan, friare identitet.

– Dessa kvinnor kan vara tveksamma till att lägga ner vapnen eftersom de upplever att de förlorar på att gå tillbaka till gamla könsrollsstrukturer hemma eller i lokalsamhället, säger Stefan Åström.

Olika behov

Paragraf 13 i FN:s säkerhetsrådsresolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet uppmanar alla som deltar i planering av avväpning, demobilisering och återanpassning att beakta olika behov som kvinnliga och manliga före detta kombattanter har, och även deras anhöriga.

Trots detta innehöll FN:s första DDR-riktlinjer, som kom redan i början av 1990-talet, i hög grad standardiserade aktiviteter som tillämpades i vitt skilda kontexter. Normen var en man som bar vapen. Den snäva definitionen av kombattanter osynliggjorde i de flesta fall kvinnornas roll i väpnade grupper, och uteslöt dem ofta från återanpassningsstöd.

FBA har bidragit till FN:s arbete med att ta fram uppdaterade riktlinjer för arbetet med DDR, som lanserades 2019. Förutom att jämställdhet behandlas i ett eget kapitel, har nu samtliga 34 avsnitt i riktlinjerna ett jämställdhetsperspektiv.

I byar där våldet varit frekvent och en återanpassningsprocess inleds finns stora behov, inte bara bland de före detta kombattanterna utan också hos stora delar av den övriga lokalbefolkningen.

– Behoven skiljer sig mellan olika personer och grupper. I de nya riktlinjerna för DDR tittar vi också bredare på olika stödfunktioner för de väpnade grupperna, där kvinnor i stor utsträckning finns. Dessutom inkluderar vi  civilbefolkningen, framför allt ungdomar, pojkar och flickor som riskerar att ansluta sig till de väpnande grupperna i brist på andra alternativ, förklarar Stefan Åström.

Bland annat finns ett verktyg för att bedöma vem som kvalificerar sig för att ingå i ett DDR-program. Detta är viktigt eftersom de som får möjlighet att delta får omfattande stöd under lång tid. Ett frågeformulär har utvecklats just för att synliggöra kvinnor och minska risken för att de diskrimineras.

Teamen som genomför urvalet av deltagare till DDR-programmen behöver representera olika delar av samhället och ha kunskap om könsbaserat sexuellt våld för att kunna uppfatta signaler på utsatthet och bemöta individer som drabbats.

Utbredd stigmatisering

Personer som stridit för en väpnad grupp är ofta stigmatiserade. Omgivningen litar inte på dem vilket gör att de har svårt att få anställning. Det leder inte sällan till återfall i våld. I exempelvis Colombia kan så många som 4 000 före detta kombattanter på nytt ha anslutit sig till väpnade grupper eller narkotikakarteller sedan fredsavtalet 2016.

– Männen är i regel mer förknippade med våldshandlingar, vilket försvårar återanpassningen till ett civilt liv. Å andra sidan har de lättare att få nya jobb i väpnade grupper, säger Stefan Åström.

Han menar att det visserligen kan upplevas som enklare för kvinnorna att återgå till en normal tillvaro, men kvinnorna blir många gånger dubbelt stigmatiserade eftersom många tar för givet att de utsatts för könsbaserat sexuellt våld.

– Kvinnorna berättar sällan att de varit med i en väpnad grupp – priset är för högt. Det förvärrar lidandet eftersom de inte uppmärksammas och får tillgång till stöd.

Återanpassningsprocessen är inte smärtfri. Vissa i en by kan ha tagit ställning för den väpnade gruppen vars medlemmar nu ska integreras i lokalsamhället, medan andra varit emot den. En av utmaningarna är att skapa en gemensam vision, få människor att börja lyssna på varandra och prata om hur de vill att de ska leva tillsammans i byn i framtiden.

– Efter drygt 50 år av konflikt, som i Colombia, har de flesta en anhörig som dött, och få vågar uttrycka sina åsikter av rädsla för repressalier, konstaterar Stefan Åström.

Han anser att stödet måste skräddarsys för att passa den enskilda individen, och att hela lokalsamhället måste involveras för att återanpassningen ska lyckas. Politiska reformer kan både stävja våld och generera mer våld beroende på hur makt och resurser fördelas, och vem som kontrollerar dessa.

Under konflikten i Colombia var det kvinnorna som, tillsammans med katolska kyrkan, bar upp grundläggande samhällsfunktioner på landsbygden. De såg till att barnen fick mat och gick till skolan, samverkade med andra för att lösa vardagsproblem och utgjorde det samhälleliga kittet.

– Det har givit kvinnorna goda förutsättningar att bidra till försoning mellan olika grupper, berättar Stefan Åström.

Foto: UN Photo/Jennifer Moreno. Medlemmar i FARC-gerillan i Colombia får certifikat som visar att de valt att lägga ner sina vapen.