Adolphe Balekembaka Musafiri

– Jag arbetar med barn mellan 9 och 17 år som har tillhört olika väpnade grupper i provinsen Sydkivu. De flesta är i 12-årsåldern. Vi hjälper dem att återförenas med sina familjer och att få tillgång till hälsovård, både vanlig sjukvård och psykologisk hjälp. Vi kan även hjälpa dem att få utbildning eller jobb.

Varför ville du delta i FBA:s fredsbyggarprogram i DRK?

– När jag fick inbjudan kände jag att det var en bra möjlighet att lära mig mer om inkluderande fredsbyggande, särskilt att inkludera flickor och kvinnor i fredsarbetet. Jag kommer att kunna ta med mig mycket kunskaper tillbaka till mitt jobb, och föra kunskaperna vidare till mina kollegor. Man räknar med att ungefär 60 procent av barnen som tillhör eller har tillhört väpnade grupper här är pojkar och 40 procent flickor. Men flickorna har inte inkluderats i tidigare program för återanpassning. Organisationerna som arbetar med detta brukade tänka att flickor inte är riktiga ex-kombattanter eftersom de sällan har burit vapen. Flickorna har ofta andra uppgifter i de väpnade grupperna, som att laga mat eller så används de för sexuellt utnyttjande. Nu har det ändrats. PDV som jag arbetar för i dag tar hand om ungefär 45 procent flickor och 55 procent pojkar. Det är viktigt för mig att kunna se till båda könens behov i mitt arbete.

Vad kan flickorna och pojkarna ha för olika behov?

– De har ju ofta haft olika roller i de väpnade grupperna och kan därför behöva bearbeta vad som hänt på olika sätt. Flera av flickorna vi har tagit hand om har också blivit gravida under sin tid med en väpnad grupp. Vi hjälper dem med barnen och ser till att barnen får gå i skola. Samtidigt är det viktigt att inte bara fokusera på olikheterna. Vi ser till att barnen som ska få hjälp att få en utbildning kan välja mellan samma utbildningar oavsett om de är pojkar eller flickor. Det finns vissa utbildningar och yrken som traditionellt varit reserverade för män, och tvärtom, men vi anpassar oss inte efter det.

Hur ser du på framtiden?

– Det är viktigt att bygga fred men också att skapa jobb. Om det inte finns några alternativ kommer unga människor alltid att kunna rekryteras av väpnade grupper. Vissa barn och ungdomar går med i grupperna frivilligt, i andra fall är det familjerna som skickar iväg sina barn till en väpnad grupp som de tror kan beskydda dem. Det finns projekt som arbetar förebyggande och pratar med familjer i byarna om att de inte ska skicka iväg sina barn. Jag vill också säga att det redan har skett stora framsteg. Förut brukade den kongolesiska statsarmén ha minderåriga soldater, nu är det förbjudet enligt lag. De barn som finns kvar i väpnade grupper är med i icke-statliga väpnade rörelser, som rebellgrupperna M23 och FDLR eller lokala miliser, så kallade maimai-grupper.